Krisen blev början till något nytt

Kerstin Westerlund i Hagakyrkan, Sundsvall: Det är viktigt att alla får vara en del av förändringen

 De kämpade mot sjunkande medlemsantal och sviktande engagemang. Allt färre besökare kom till gudstjänsterna och glädjen tycktes ha försvunnit. Medlemmarna i baptistförsamlingen Hagakyrkan i Sundsvall upplevde en tid av stagnation och modlöshet. En bekymmersam situation, som många frågade sig hur man skulle ta sig ur.
- Det var en tid då vi bara blev färre och färre. Det var en negativ trend. Det kom inga nya medlemmar och vi insåg att så här kan det inte fortsätta, berättar Kerstin Westerlund, 70 år.
Hon har varit medlem i församlingen sedan 1959 och har sett hur den gått från att ha varit en evangeliserande församling till att bli en stagnerande församling i kris.

Förtvivlan, desperation och misströstan. Ord som beskriver den tuffa period som församlingen befann sig i. Förtvivlan för att man inte kunde se ljuset i tunneln. Desperation över att finna vägen ut. Misströstan - var fanns Gud?

Vid den här tidpunkten stod församlingen utan pastor och längtade intensivt efter en herde som kunde vägleda och dra upp nya riktlinjer. Som kunde tända gnistan och skänka hopp.
- Men det finns en enorm uthållighet i församlingen. Vi var inte beredda att ge upp, trots att vi inte hade någon tydlig ledare. Vi började samlas i smågrupper och be intensivt. För bön är något som verkligen präglat den här församlingen. Därför kändes det naturligt att komma samman på det här sättet. Och vi fick så mycket kraft, säger Kerstin och fortsätter:
- Gud tar aldrig sin hand från sin församling. Det har vi så tydligt fått se.

Det fanns en vilja att lyssna in Gud och inte forcera fram lösningar på egen hand, så bönenätter, böneveckor och fasta, blev en del av veckorutinerna. Och genombrottet kom snabbare än många vågat hoppats på.
- Vi ville verkligen förändring. Vi ville nå ut till människor, vi ville presentera budskapet om Jesus på ett attraktivt sätt och göra vår församling till en plats dit människor kände sig välkomna. Vi ville sänka trösklarna och låta kyrkan vara en mötesplats för människor, berättar Kerstin. Hon talar intensivt och utan avbrott när hon ska berätta om den omvälvande perioden i församlingens historia.

Hagakyrkan bestämde sig till slut för att ta hjälp utifrån. Man insåg att man inte skulle klara att förändras i egen kraft, utan vände sig till NFU - Naturlig Församlingsutveckling - för att få assistans. När församlingens ordförande presenterade idén för församlingen, kändes det som en självklarhet, berättar Kerstin.
- Visst fanns det en och annan som ifrågasatte, men det är ju naturligt i sådana här förändringsprocesser. Men överlag var de flesta väldigt positiva till den process som vi sakta gick in i.
Hon reser sig för att visa den bunt med dokument församlingen använt sig av. Frågeformulär, enkäter och diagram fick fungera som temperaturmätare och hjälp att ställa diagnosen på hur församlingen mådde.
- Det gav oss tydliga signaler om vad som var vår styrka och våra svagheter. Det vägledde oss om vad vi behövde lägga mer kraft på och vad vi faktiskt var rätt bra på, säger Kerstin.

Församlingen följde handlingsplanen "Öppna dörrar" och ett tjugotal medlemmar anmälde sig till den tillhörande kursen. Kontinuerliga samtal med NFU-konsulten Klas Eriksson kom också att spela stor roll.
- Han betydde väldigt mycket under den här förändringsprocessen. Han peppade och var en sporre för oss att hela tiden gå vidare. Han ifrågasatte och frågade oss ofta: hur tänker ni nu? Processen gjorde att församlingen kom till insikt om vad som behövde förändras.
- Vi ställdes inför frågor som; hur når vi människor utanför kyrkan? Och hur lär jag ut om Jesus på ett tydligt och öppet sätt, berättar Rune, Kerstins man, som kommit in för att göra oss sällskap.
Precis som sin fru är han mycket positivt inställd till den förändringsprocess som Hagakyrkan gått igenom, men fortfarande också befinner sig i.

För sakta började församlingen förändras. Nya mål och visioner sattes upp. Och mitt i allt fick församlingen en ny pastor. En förändringens vind blåste. Atmosfären andades förväntan och hoppet tycktes på nytt infinna sig hos församlingsmedlemmarna. Men visst fanns det stunder då de tvivlade, erkänner Kerstin.
- Men vi såg till att hela tiden peppa varandra. Och sa till varandra "vi är på rätt väg", "det här kommer att gå bra". Det var väldigt jobbigt emellanåt. I positiv bemärkelse vill säga, poängterar hon.

Delaktighet är ett av de ledord som är återkommande när Kerstin och Rune Westerlund berättar om det församlingen tagit sig igenom. Att som församlingsmedlem känna att man är en del i förändringen är bland det viktigaste, menar de båda.
- Det har varit så viktigt att vi har haft så stor öppenhet. Alla måste få känna att de är en del av förändringen och det hela tiden finns möjlighet till dialog. Det ska vara friskt och fräscht, det man gör. Det gäller att ta jämna steg. Att inte rusa före.

I dag har man förändrats på flera områden. Det har lett till många nya sätt att arbeta och klimatet är helt annorlunda mot vad det var för några år sedan. Ledarskapet är numera delegerat, vilket innebär att fler församlings-medlemmar har fått ansvar för olika verksamheter och uppgifter. Allt ansvar vilar inte längre på församlingens pastor.
- Det finns så många människor som längtar efter att bli sedda. Vi har blivit så mycket bättre på att se till alla människors olika kvaliteter. Det gäller att hitta varje människas gåva. Rätt man på rätt plats, helt enkelt, förklarar Kerstin.

Medlemsantalet har ökat från 103 till 143 medlemmar. Både unga och gamla känner en större glädje att engagera sig och på söndagarna är kyrkolokalen närmast fullsatt. Ord som stagnation och uppgivenhet känns i dag långt borta. Hagakyrkan i Sundsvall växer så det knakar och man börjar känna sig trångbodda i sin kyrkolokal, strax utanför de centrala delarna av staden.

Gammal och nytt, traditionellt och modernt. Det är något som man i Hagakyrkan försöker jobba efter. Mixen är viktig, menar Kerstin, och berättar att en del äldre upplevt att de inte kände igen sig i gudstjänsterna sedan dans, drama och mer livlig musik blivit återkommande inslag på gudstjänsterna.
- Men de flesta känner i dag en glädje att fira gudstjänst tillsammans, säger Rune.
- Ja, det som tidigare var pust och stånk, är i dag något som man gör med glädje och entusiasm, säger Kerstin.

Framtiden känns inte längre som något skrämmande, utan Hagakyrkan blickar framåt. Med nya mål och visioner. Sporrade att möta det som väntar runt hörnet.
- Vi drömmer om en församling som fortsätter att växa. Vi är inte nöjda, säger Rune.
- Sen hur lång tid det tar, det vet vi inte, skyndar han sig att tillägga. Kerstin håller med.
- Men i allt detta är det viktigaste att vara lyhörd Gud. Att vara hans redskap och gå i takt med honom.