Visst det finns undantag. Visst händer det att människor i Sverige i dag kommer till tro och blir medlemmar i kyrkor. Vi läser om det i böcker och tidningar. Vi hör rapporter från kyrkor som vänt trenden och idag attraherar nya människor som inte kommer från en kristen bakgrund. Många av oss har också egna positiva erfarenheter av att många människor är sökare och har en stor öppenhet inför andliga frågor. Vi kan glädja oss åt allt detta.Men handen på hjärtat, är inte huvudtrenden i svensk kristenhet att väldigt få nya människor från icke kyrklig bakgrund kommer till tro och till våra kyrkor? De flesta samfund förlorar fortfarande medlemmar och cirka 80 procent (!) av de nya medlemmar som kommer är "rekryterade" ur de egna leden. Det vill säga det är människor som vuxit upp i en kristen familj eller inom kyrkans verksamhet. Inflödet av nya människor utan kristen bakgrund är försvinnande litet.
Varför?
Som vanligt finns det inga enkla svar och man kan se på denna fråga utifrån flera olika perspektiv.Teologiskt perspektiv
Utifrån ett teologiskt/bibliskt perspektiv kan man fundera på hur synden påverkar människans liv, vad andligt "motstånd" är, att det finns en kostnad med att överlåta sig till Kristus. Att komma till tro handlar om att "förlora" sitt liv, ge upp sin egoism och att förändra sin livsstil och det är aldrig enkelt eller bekvämt.
Sekularisering
Hur påverkas evangelisation och församlingsliv av att vi lever i ett sekulariserat, efterkristet samhälle? Ett samhälle där materialism, nyandlighet och många andra tankeströmningar påverkar människor. Sådana faktorer hämmar det personliga vittnesbördet genom våra liv.
Personligt vittnesbörd
Jag har valt att fokusera på en faktor som jag tror är en av den viktigaste (kanske den viktigaste) till att det går så trögt med evangelisationen i vårt land. Det personliga vardagsvittnesbördet har nästan dött ut i vår tid. Detta att enkelt och naturligt dela med sig av sin tro till dem som finns nära.
Vad är det då som hindrar oss att dela med oss av evangeliet till andra människor och att bygga relationer till människor utanför kyrkan? Erfarenheter från mitt eget liv och från hundratals församlingsprocesser som speglas i NFU-materialet kan sammanfattas i följande fyra punkter.
1. Jag har inte tid och ork att skapa djupa vänskapsrelationer till människor utanför kyrkan
En mycket tydlig orsak till att den personliga evangelisationen till stor del stannat av i Sverige beror helt enkelt på att många överlåtna och aktiva kristna blivit "instängda" i kyrkan.Det församlingsliv som skulle rusta oss att leva utanför kyrkan har ibland haft den motsatta effekten. I stället för att hjälpa oss att leva ett tjänande och utgivande liv i samhället, på arbetet, i skolan och i våra familjer har ibland församlingslivet hindrat oss från detta. Vi har blivit så insyltade i kyrkans interna verksamhet att vi inte har tid, kraft eller inspiration kvar att utveckla vänskapsrelationer med människor utanför församlingen.Men det handlar inte bara om att tid och kraft binds upp i verksamheten. En stor bov i dramat är att vi också har dragits in i det höghastighetsliv som så tydligt präglar vår tid. Det leder till ytlighet och trötthet också inom församlingen och i våra egna familjeliv. Samtalet om det viktiga i livet kräver alltid tid, närvaro och en förtroendefull relation. Det gäller inte bara "kristna" frågor.
Utmaningen som du och jag står inför är att prioritera om för att kunna leva i den rikedom som det innebär att dela livet och tron med människor som finns nära oss i vardagslivet. Den omprioriteringen kommer inte automatiskt eller enkelt. Det krävs medvetna beslut att prioritera människor och relationer före annat.
I de NFU-undersökningarna som gjorts i 53 församlingar under 2006 instämmer endast 6 procent helt i påståendet "Jag försöker medvetet fördjupa mina relationer till människor som ännu inte lärt känna Jesus". Ytterligare 30 procent av de svarande har valt svarsalternativet "i hög grad".
Vi vet att människors sökande mot en kristen tro i princip alltid sätts igång av två faktorer.
a) Svårigheter och livskriser
För många människor är det först när man förlorat sitt jobb, fått diagnosen cancer eller att äktenskapet spruckit som man är beredd att ompröva sin tro och sina grundläggande värderingar.
b) "Den ´smittande´ effekten av goda vänskapsrelationer
I min uppsats "Vägen till tro och vägen till församlingen" anger 13 av 15 personer som kommit till tro från en sekulariserad bakgrund att relationer med personliga kristna varit viktiga för deras väg till tro. Frågan är om du och jag har tid, ork, lust och vilja att finnas nära människor. För tid kommer det att ta. I vårt efterkristna samhälle är snabba omvändelser undantag. Flera undersökningar visar att det nästan alltid handlar om långvariga processer när människor utan kyrklig bakgrund söker sig fram till en personlig tro. Ofta över fem år från det att man blivit en aktiv sökare.
2. Min tro duger inte
Den här rubriken spänner över ett stort fält. Många kristna i dag känner sig mycket otrygga i sin tro. Många har förlorat det traditionella frikyrkliga språket som ofta gick ut på att proklamera de rätta sanningarna, förklara tron och ge de "kristna" svaren på människors frågor. Samtidigt är det många överlåtna kristna som inte har erövrat något nytt språk för sin tro. I detta vakuumtillstånd blir lösningen ofta att vara tyst och att ligga lågt.En orsak till att många tappat tron på att personlig evangelisation kan fungera är också att vi saknar förebilder. Det var så länge sedan vi såg det fungera i någons liv. Medvetet eller omedvetet har vi tappat tron på att det ska kunna fungera. På det här området bär svensk kristenhet på ett stort mentalt berg av missmod, sorg, och tvivel. Hur kan detta besegras?
Kanske handlar detta till stor del om att på nytt fylla orden frimodighet och andligt självförtroende med ett innehåll som är mer relevant och äkta för vår tid. Att vara frimodig med sin tro kan säkert fortfarande innebära att rakt på sak berätta om Jesus och uppmana människor till omvändelse om det sker på ett ärligt och äkta sätt. Paulus uppmaning att inte skämmas för evangelium gäller fortfarande (Rom 1:16). Men frimodighet kanske också handlar om att våga vara äkta och sårbar i samtalet om tron. Att erkänna att man inte har svar på alla frågor. Att dela med sig av sina tvivel och frågor kan också vara en kraftfull hjälp till andra att komma vidare i sitt sökande. Vi behöver alla växa i tilliten till att Gud är med oss i vår vardag och i vår brist. Gud både kan och vill använda vanliga bristfälliga människors tro och erfarenhet för att visa sin kärlek och kraft. Våga tro att du också är ett Guds redskap i detta.
3. Vart ska jag ta med mina sökande vänner?
Evangelisation och relationsbyggande handlar inte bara om vad jag personligen kan få betyda i de relationer jag har. Att förmedla kristen tro har också med hela Kristi kropp, församlingen, att göra. En orsak till att personlig evangelisation haltar är ofta att församlingens kollektiva vittnesbörd om Kristus inte stödjer individens vittnesbörd. Tanken med församlingens gemensamma liv och verksamhet är ju att det ska ge draghjälp åt individens vardagsvittnesbörd. Församlingens kollektiva vittnesbörd i världen innehåller de pusselbitar av evangeliet som jag som individ saknar.Låt mig få förklara. Jag möter ständigt kristna som brinner för uppgiften att dela med sig av sin tro och de gör det i sitt vardagsliv. Efter ett tag dyker behovet av att föra sina sökande vänner vidare in i något sammanhang där de kan få möta andra troende och få se evangeliet leva på ett relevant sätt i församlingsliv. Men då stoppas ofta processen upp. Varför? Därför att allt för många församlingar saknar mötesplatser för människor som inte är kyrkvana. Jo, jag vet att utvecklingen går åt rätt håll på detta område. Allt fler församlingar bjuder in till Alphakuser, sökargudstjänster, temakvällar, kvinnofrukostar med mera, och det är bra.
Trots det så är min erfarenhet från möten med olika typer av församlingar de senaste åren att många fortfarande har ett allt för inåtvänt perspektiv och ett ganska slutet relationsmönster. Många lyckas nu skapa program och aktiviteter i kyrkan som är meningsfulla och relevanta för sökande människor. Men tyvärr är inte det samma sak som att människor också får möjlighet att ta nästa steg och på ett djupare plan börja dela gemenskap och ett andligt liv med den "gamla" kärngruppen i församlingen.
När vi läser om de första församlingarna i Nya testamentet ser vi ganska klart att de inte ägnade sig åt speciella evangeliserande aktiviteter. Nej, hela församlingen som grupp utgjorde en evangeliserande miljö. En miljö där Ordet, bönen och Andens kraft på ett naturligt sätt vävdes in i den vardagliga måltiden och det vardagliga samtalet. På det här området finns också stora utmaningar för församlingar. I NFU undersökningen kan man se en av kyrkans största kriser. Nämligen att många troende är med i församlingar som man själv inte tror på! Det syns bland anat i en av enkätens påståenden: "Jag tar gärna med mig vänner, kollegor och släktingar som ännu inte lärt känna Jesus, till församlingen". Bara 5 procent av de mest aktiva i församlingen instämmer helt i det påståendet! Ytterligare 17 procent instämmer i hög grad. Det anmärkningsvärda med dessa siffror är att de ofta är låga även i församlingar med hög kvalitet och där den aktiva gruppen själva trivs väldigt bra med sin församling.
Återigen, har vi byggt en för inåtvänd kultur i församlingen? En starkt hämmade faktor för personlig evangelisation och relationsbyggande med sökande människor verkar alltså vara att det inte finns trovärdiga miljöer som kan fungera som växtplatser för nya människor. Många aktiva kristna som bär på en längtan att föra sina vänner närmare Gud bromsas av att de inte känner att deras församlingar kommer att hålla för mötet med deras icke troende vänner.
4. Det är inte tillräckligt angeläget
Förr pratade man om att ha nöd för människors frälsning. Bakom det låg övertygelsen att det viktigaste och det bästa vi människor kan göra för våra medmänniskor är att dela med oss av evangeliet och visa vägen till Gud. Hur ser det ut för dig och mig? Hur viktig är tron för oss? Hur angeläget känns det att få dela med sig av tron till andra? Det är närgånga och viktiga frågor som utmanar.Evangelisation handlar inte i första hand om att lära sig metoder och teknik utan att själv vara så berörd av Herren att tryck inifrån uppstår. Petrus och de andra apostlarna utsattes för hot och förföljelser för att de skulle ge upp vittnesbördet om Jesus. Men det lyckades inte, "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört", blev deras svar (Apg 4:20). Kanske är den största utmaningen för svensk kristenhet inte att komma på nya knep för hur vi ska kommunicera evangelium utan att själva på nytt överlåta oss till den Herre som kallat oss till tjänst. Om tron på Jesus Kristus inte är så viktig för mig, hur ska den då kunna bli viktig för andra i min närhet. Hur kan då min relation till Jesus bli mer angelägen för mig själv? Bara du vet vad som kan vara viktigt för dig.
För mig handlar det om att börja med en suck till Gud där jag får bekänna min ljumhet och brist på överlåtelse om och om igen. Det handlar om att fördjupa min relation till andra kristna som kan hjälpa mig in i Ordet och bönen så att min egen Gudsrelation kan växa. Det handlar inte bara om en resa inåt. Jag vet också att det är i mötet med sökande människor som jag växer. Att dela tron med andra är inte något som bara är jobbigt eller svårt. Jag vet att det också berikar mitt liv. Jesus sa: "ge så ska ni få". Det är i en växelverkan mellan att ta emot och att ge ut som jag växer. Men det är mitt ansvar att se till att resan både inåt och uppåt mot Gud och resan utåt mot mina medmänniskor blir av.
Kanske vill du be med i min bön:
Herre fyll mig igen med ditt liv.
För mig till ett liv där jag själv får genomskåda, stress, materialism och ytlighet som så mycket stjäl min tid, kraft och engagemang.
Låt mig i stället få se Din rikedom, nåd och evighetsallvaret i din närhet.
Herre föröka min frimodighet och glädje och gör mig villig att dela med mig av dina rikedomar till dem som finns nära mig.
Amen
