"Det går många förnyelser på en förändring" sa en vän till mig vid ett tillfälle. Med det menade hon att det är så lätt att någon kommer och peppar oss lite, höjer vår glädje och kanske breddar vår tro. Men om vår förnyade glädje, tro och förståelse inte leder till förändring i hur vi lever och hur vi är församling, då bär inte detta bestående frukt.Förnyelse sker inte av sig själv. Bibeln vittnar gång på gång om hur Gud använder ledare för att hjälpa sitt folk tillbaka till sin ursprungliga kallelse och i NT också vidare med evangeliet till nya människor. Förnyelse sker inte utan att någon leder.
Ledare spelar en större roll i en förnyelseprocess än vi ofta vill erkänna. Om vi inte ser det, kan vi skapa förnyelsekonferenser i rader utan att en enda förändring i församlingslivet sker. Förnyelsen sker inte utan att vi är beredda att förändra sättet vi är församling på. Idag behöver inte församlingar pep-talk. Församlingar behöver genomgripande förändringar i hur vi är församling. Varför? Därför att det sätt vi varit församling de senaste åren ofta inte har burit frukt och ärat Gud. Allt för sällan har vi varit goda nyheter för andra omkring oss.
Ledare som tror att Gud vill växt. Om jag jämför undersökningar som gjorts i växande församlingar säger de aktiva i mycket större utsträckning att deras ledare brinner för människor som inte känner Jesus än de gör i minskande församlingar. De sätter en kultur i församlingen där det att nå nya människor prioriteras på bekostnad av annat.
I den första församling jag var pastor i hade vi en gäst som talade. Han gav oss en enkel hälsning om att Gud skickar liv där det finns en vagga. Min fru bar då vårt första barn. Vi förstod precis vad han menade. Hemma gjorde vi om vårt arbetsrum till en enkel barnkammare. Vi insåg som församling att vi behövde göra samma sak.
Församlingen hade inte sett många komma till tro de senaste 10 till 15 åren. Men vi ville vara församling på ett sådant sätt att när det kom någon ny till församlingen så skulle de känna att det fanns rum för dem och att de var välkomna. Och efter ett tag började vi se nya komma till tro.
Vi hade då dessutom bara ett fåtal barn i församlingen, men bestämde oss för att riva ett gammalt styrelserum och en radiostudio som stått oanvänd. Istället byggde vi barnpassningsrum och söndagsskolutrymme för barn som ännu inte fanns. Nu vet jag att de finns i församlingen där.
Ledarskap för relationer. Relationer har länge varit ett av de viktigaste orden för att förstå Sverige. Mitt i upplösning av familjerna och isolering i enmanshushåll längtar vi efter vänner. En god församlingsledare har en tydlig förmåga att skapa en miljö där människor kan växa i sin relation till Gud och i sina relationer till varandra. Ledaren måste vara ett föredöme i hur hon relaterar till andra. Kanske är det just därför Paulus till Titus och Timoteus betonar att en församlingsledare inte ska vara självgod eller stridslysten, utan godhjärtat, fridsam och gästfri — ett gott föredöme i att skapa och vårda relationer.
Det är inte främst gemenskap människor söker. Människor längtar mer till vänskap än till gemenskap i största allmänhet. För att nya som söker sig till församlingen ska stanna längre än några månader är det därför helt avgörande att man får vänner i församlingen. Som ledare måste man se detta och skapa goda förutsättningar för att detta kan ske.
I jämförelser ser jag hur de aktiva anser att beröm, uppmuntran, glädje och skratt tydligare präglar atmosfären i en växande församling än i en minskande. Kanske inte så konstigt, eftersom växten i sig ofta gör att vi får kort väg till beröm än om vi hela tiden tappar folk. Men trots detta vill jag hävda att detta ofta har med formella eller informella ledare som sätter en god kultur i församlingen.
Progressiva ledare som söker Gud. Vi har levt under lång tid med betoning på herdens och undervisarens gåva i främsta led i församlingarna. Detta har gjort att vi fått en smal bild av kristet ledarskap som begränsas till att vårda och lära. Detta är inte en biblisk bild av församlingsledarskap.
De församlingar som också vågar släppa fram progressiva ledare med mer av apostelns, profetens och evangelistens drivkraft, tror jag är inne på rätt spår. Människor med en passion för Guds missionsuppdrag i Sverige och kombinerad med en vana att ständigt söka Guds ansikte i bön och läsning är omistliga för en församling idag.
Det sådana typer av ledare kan göra är att de kan hjälpa församlingen att hålla fokus på vad det egentligen är att vara församling i vår tid.
Övning: Om du skulle hålla ett tal vid avskiljningen av en blivande pastor eller församlingsledare, vad skulle du såga då? Vilket uppdrag skulle du ge henne å församlingens vägnar?
