Många önskar att församlingen skulle vara en fredad zon som slipper den förändrings - och utvecklingshysteri som finns över allt? Somliga har nog av omorganisation, utvärdering och målsättning på sina arbetsplatser. Andra längtar efter en genomtänkt plan som kan hjälpa dem upp ur de hjulspår som församlingen fastnat i. Frågorna omkring förändring och utveckling av församlingen väcker många reaktioner. Det finns både teologiska och praktiska skäl till varför det lönar sig att satsa tid och kraft på ett målmedvetet och långsiktig arbeta med att utveckla församlingen. Församlingen är unik
Det viktigaste skälet att engagera sig i församlingen och satsa på att utveckla den finns i Bibeln. Allt för ofta har församlingstillväxt reducerats till olika metoder och knep som hämtas från företagsvärlden. Det resulterar ibland i en övertro på ytliga och organisatoriska förändringar. Många av dessa redskap kan mycket väl vara till nytta i församlingslivet men det är allvarligt då de används som om de vore lösningen på församlingens problem. Eller att man inte inser att församlingen är något annorlunda än ett företag och något mer än en mänsklig idé och organisation. I Nya testamentet ser man att Gud vill rädda världen och församlingen är Guds verktyg för detta. Församlingen är Kristi kropp, Guds tempel, Guds boning, Guds hushåll, Guds familj, Guds bygge, Guds åker, Kristi brud... för att bara nämna några exempel. ( Ef 3:10, 1 Kor 12:27, Rom 12:3-5, Ef 1:22-23, 1 Petr 2:5, Ef 2:20-22, 1 Kor 3:16-17, 1 Tim 3:15, 1 Kor 3:5-13, Ef 5:27-33, 2 Kor 11:2, Upp 19:7).
Ytligt sett liknar den vilken organisation som helst med en styrelse, en byggnad, en kassa och ett program. Men den kristna församlingen har en djupdimension som inte finns någon annanstans i samhället. Gud ser det fantastiska i de församlingar som vi ofta upplever bristfälliga och ytliga. Gudsnärvaron finns i scoutgrupper, vid kyrkkaffet, i planeringskommittéer, på innebandyn, i gudstjänster och bibelstudiegrupper. Vågar vi lita på det?
Det här innebär att församlingen är unik. Trots mänskliga brister är den enligt Guds ord en gemenskap som uppenbarar Guds evangelium. Församlingsutveckling handlar djupast sett om att vila i detta faktum och lita på Gud. Det kan låta självklart men i mitt arbete som handledare och mentor möter jag ofta människor som krampaktigt undrar vad de ska göra för att få sin församling att växa. Enligt Nya testamentet är egentligen svaret: Ingenting. Det betyder givetvis inte att man ska vara passiv eller utan initiativ men att ett församlingsliv aldrig kan presteras. Det växer fram som en naturlig konsekvens av att Kristus är församlingens huvud, centrum och grund (Ef 4:16, 1 Kor 3:11, Matt 16:18). Den avgörande frågan är alltså var fokus ligger i församlingen och var källan till kraft finns.
I många församlingar har hoppet om en bättre framtid ofta glidit bort ifrån Herren själv till mänskliga resurser. "Om vi bara var lite yngre, om vi bara var några fler, om vi bara hade råd att anställa en ungdomspastor" osv. Sådant kan vara viktigt men hoppet måste alltid vara att Herren är större än alla våra begränsningar.
Svensk kristenhets största behov är inte mer pengar, fler anställda eller bättre metoder - utan en återupptäckt av evangelium och en fördjupad syn på församlingens identitet. Det är grunden för all annan utveckling. Det är i den upptäckten som en djup motivation för församlingsengagemang kan få näring. Det är evangeliet som är Guds kraft till frälsning (Rom 1:16). Församlingens egentliga kallelse är att följa Jesus (Matt 4:19). Det är i den efterföljelsen vi som individer och som församling formas till människofiskare.
Församlingslivet utmanar radikalt vår tids individualism
Paulus säger i Ef 3:18 "så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek". Jesus talar i liknande ordalag i Matt 18:20 "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Texterna pekar på att det finns en sida av Gud och av evangeliet som människan inte kan komma åt på egen hand. Det förutsätter en kollektiv dimension där man delar gemenskap och tro. Detta verkar vara församlingens unika erbjudande till världen, att vara en gemenskap där man kan möta Gud tillsammans med andra. Det är en utmaning till de tusentals svenskar som tror på Gud men utövar sin tro på egen hand och till alla som finns med i församlingen men tvekar att satsa på en djupare överlåtelse till trossyskonen.Församlingen är en plats där man möts omkring Ordet, bönen och gemenskapen och där dopet och nattvarden på särskilt sätt binder samman människor, en plats där gränser mellan människor raderats ut (Ef 2:11- 22, Gal3:26-29). En gemenskap där kvinnor och män, rika och fattiga, högutbildade och lågutbildade, unga och gamla, människor från olika socialgrupper och nationaliteter kan mötas på lika nivå med Jesus Kristus som ett gemensamt centrum. Det är både en möjlighet och en utmaning i vår splittrade värld.
Att må dåligt kan vara en bra början till förändring
Det finns också många praktiska behov som motiverar och driver på en utvecklingsprocess. De undersökningar som gjorts genom Naturlig Församlingsutveckling i drygt 360 församlingar visar på tre grundläggande behov som finns i många församlingar.1. Luften har gått ur
Ett grundproblem i många församlingar är att den aktiva kärnan, av olika anledningar har tappat sugen. Verksamheten bärs ofta upp av en för liten grupp som är trött och sliten.Här är utmaningen att församlingen måste bli mer meningsfull för dem som redan finns där. Den pinsamt enkla principen är att om något inte är positivt, bra eller meningsfullt för mig, så kommer jag inte att rekommendera det för någon annan. Det finns samband mellan församlingens förmåga att nå ut och hur den kärngrupp som redan finns i församlingen upplever situationen. För att komma vidare gäller det att våga se situationen som den är och göra något för att bryta det negativa mönstret. Ett krismedvetande kan bli en kraft till förändring och utveckling. Att må dåligt kan vara en bra början på något nytt. Jag har själv sett motivation, glädje och stolthet komma tillbaka när människor stannat upp och ifrågasatt sin situation. Det händer när styrelsen inte längre bara tar kraft utan också ger kraft eftersom man börjat dela livet och bönen med varandra. Det händer när smågrupper blir oaser där man törs lägga av sin präktighet och dela misslyckanden och svaghet med varandra.
Det är vanligt att drygt hälften av alla som finns med i en frikyrkas medlemsförteckning inte är aktiva i församlingen. Det finns många olika orsaker till det. För några kan det vara en sund reaktion mot ett ytligt och aktivistiskt församlingsliv. För andra upplevs församlingen helt enkelt inte tillräckligt meningsfull. Det gäller kanske speciellt småbarnsfamiljer och människor mitt i livet som redan har en tung uppgift med att få yrkesliv, familjeliv och fritidsaktiviteter att gå ihop. Om församlingen i det läget blir ytterligare en börda i stället för att ge kraft så väljer de ofta att dra sig undan. Det gäller också ofta tonåringar och unga vuxna. Statistik visar att bara ungefär hälften av de barn som växer upp i frikyrkan väljer att själva bli medlemmar och aktiva i församlingslivet (Gustafsson, 1997 s.75-76). Detta faktum borde vara en starkt pådrivande motivation för att skapa nya typer av församlingar.
Att göra församlingen mer meningsfull för den aktiva kärnan handlar inte bara om att trötta medlemmar ska få vila. Från NFU-undersökningarna vet vi att en viktig trivselfaktor är att ha en meningsfull och utmanande uppgift. Endast 27 procent av de aktiva i de undersökta församlingarna instämmer helt eller i hög grad i påståendet: "Jag känner att min uppgift i församlingen är en stor utmaning för mig".
2. Det kommer inga nya människor till församlingen
Det andra stora grundproblemet i många kyrkor är att livet stagnerar och sakta tynar bort eftersom för få eller inga nya människor kommer till församlingen. I många mindre församlingar är denna fråga akut. Om inget radikalt sker inom de närmaste 5-10 åren så kommer ett stort antal församlingar att läggas ner. Detta faktum kan leda till sorg, kramp, flykt eller passivitet. Men det kan också leda till ett sunt krismedvetande som ger kraft till förändring.
"Det är nya människor som kommer att återföra evangelium till församlingen", har Harry Månsus sagt. Jag tror han har rätt. Vad som beslutas i styrelsen, vad som skrivs som mål, vad som förändras i den interna organisationen är ofta viktigt men den starkaste förändringskraften finns nästan alltid i mötet med nya människor. Genom det vitaliseras och utmanas församlingens tro och liv. I kyrkan undervisas det ofta om att Gud är god och kärleksfull. Det talas om att Gud kan göra under och förvandla människor. Men det är först när man ser det hända som teori blir verklighet.
Men att öppna församlingen för nya människor kan vara lättare sagt än gjort. De flesta frikyrkoförsamlingar har ett inåtvänt mönster som är djupt rotat. NFU-materialet som bygger på drygt 9000 personers enkätsvar visar att bara 12 procent av de aktiva instämmer helt eller i hög grad i påståendet: "Jag tar gärna med vänner, kollegor och släktingar som ännu inte bekänner Jesus till församlingen". Det visar tyvärr att många kristna är med i församlingar som de själva inte riktigt tror på. Det mest anmärkningsvärda är att dessa siffror är låga även i förhållandevis framgångsrika församlingar. Det finns alltså ett tydligt stråk av inåtvändhet i den kristna församlingen, kanske särskilt i den frikyrkliga kulturen, som måste utmanas.
I vissa avseenden har många församlingar lyckats bryta isoleringen mot samhället. Många kyrkor lyckas nu ganska bra med att samla folk i olika typer av verksamhet. Man har ett stort kontaktnät och ibland en verksamhet som berör 100 tals personer varje vecka. Syftet med denna verksamhet är inte alltid, och ska inte alltid, vara att leda till personlig omvändelse. Diakoni, samhällsansvar, omsorg och tjänande har alltid ett värde i sig. Trots det menar jag att det någonstans i verksamheten finns ett "systemfel" när ingen eller ytterst få från den stora gruppen "kontakter" hittar in i församlingens kärna för att där dela personlig tro och gemenskap. Det är uppenbart att det är något som skaver när dessa två världar möts. Många församlingar har tagit första steget för att nå ut i samhället men de flesta måste ännu hitta ett språk och en form för omvändelse, tro och medlemskap.
Att möta nya människor har också ett pris. I 1 Kor 9:20-23 ser vi att Paulus var beredd att offra något av sin egen trygghet och identitet för att möta människor på deras planhalva. Paulus valde att bli som en hedning för hedningarna, en jude för judarna och att göra allt för evangeliets skull. Vilka zoner av bekvämlighet måste du och din församling lämna för att öppna för nya människor? Hur ska församlingen se ut för att du ska vilja bjuda med dig dina vänner som inte kommer från en kristen bakgrund. Det är värt det lilla offer det kan kosta. När vi ger ut så får vi också mycket tillbaka. De första lärjungarna satt instängda bakom låsta dörrar, rädda och missmodiga. Guds svar i den situationen var att ge dem helig Ande i ett rikt mått - inte för att skapa en mysig atomsfär i församlingen utan för att ge kraft och glädje för missionsuppdraget. Så är det fortfarande.
3. Svensk kristenhet behöver redskap och en strategi
Det tredje grundproblemet i många kyrkor är helt enkelt att man saknar kunskap, redskap och en långsiktig strategi för församlingens utveckling.Många goda och inspirerande visioner och idéer rinner ut i sanden därför att det saknas kunskap att omvandla dem till handling. Jesus talar om detta fenomen i liknelsen om vinet och vinsäckarna (Matt 9:17). Vinet är bilden för det levande och dynamiska evangeliet. Vinsäckarna för strukturer och former som ska bära evangeliet. Jesus betonar att dessa två måste samverka. Det tragiska är att gott vin rinner ut till ingen nytta när det saknas vinsäckar som kan bära det nya som Gud gör. Ibland ser vi det omvända, desperata försök att i mänsklig kraft organisera och strukturera fram liv, alltså vinsäckar utan vin.
Förnyelse i församlingen innehåller alltid en gudomlig och en mänsklig sida. Båda behövs.
Många har svårt för att få med båda aspekterna i sitt utvecklingsarbete. Somliga ber, sjunger lovsånger, människor får personliga möten med Gud, men de saknar strukturer för att bygga gemenskap mellan människor. Dessa församlingar växer inte. Andra har verksamhetsplanering som fungerar och städgrupperna är välorganiserade. Men det mesta är tråkigt och andefattigt. De församlingarna växer inte heller.
Redskap och strategi för församlingsutveckling kan se väldigt olika ut beroende på församlingens behov och teologi. Men erfarenheten visar att två beståndsdelar nästan alltid är nödvändiga.
För det första en genomtänkt plan för processen. Utvärderingar från församlingar som deltar i Naturlig församlingsutveckling och liknande utvecklingsprogram visar att dessa program ofta varit till stor hjälp just därför att de ger stabilitet, tydlighet och uthållighet för arbetet.
För det andra att församlingen kan enas omkring en gemensam vision. Pastorn i Willow Creek Community Church i USA, Bill Hybels har sagt: "En vision är en bild av framtiden som skapar passion". En vision, född av Gud och förankrad i gemenskapen, blir en stark motor som skapar enhet, motivation och riktning för en utvecklingsprocess. Den skapar också mening och innehåll i detaljer och rutinsysslor. Det är betydligt roligare att städa kyrkan om man kan förstå att den uppgiften är en viktig pusselbit på ett djupare plan, för att förverkliga visionen.
En vision ska djupast sett alltid beskriva Guds tanke och uppdrag med församlingen. De åtta kvalitativa särdrag som är grunden för NFU - materialet, är ett exempel på hur Nya testamentets tankar omkring församlingsliv kan sammanfattas. Den visionen ger idag drivkraft och en långsiktig strategi för flera hundra församlingar i Sverige.
Visionen är att forma
· ett ledarskap som stödjer, delegerar och utrustar människor för tjänst,
· en verksamhet som bärs av människors gåvor och förmågor,
· tro och andlighet som är äkta, hängiven och varm,
· strukturer och organisation som är funktionella och effektiva,
· gudstjänster som är inspirerande och relevanta,
· smågrupper som är livsnära,
· evangelisation och diakoni som är lyssnande och behovsorienterad,
· relationer som är kärleksfulla.
Församlingsväxt är i grund och botten alltid Guds verk. Det är bara Gud som kan ge växt ( 1 Kor 3:6 ). Men församlingsväxt är också beroende av hårt arbete och en medveten strategi.
Jesus talar om detta i liknelsen om den växande sådden (Mark 4:26-29). För att det ska bli en rik skörd måste bonden ta ansvar för sin del av arbetet. Bonden kan genom sitt arbete med att planera, organisera, rensa ogräs, vattna, gödsla osv. skapa förutsättningar för liv. Men bonden är i sin tur helt beroende av att Gud lagt ner växtkraft i skapelsen.
Text: Klas Eriksson
Missionssekreterare
Svenska Baptistsamfundet
