Varför går det så trögt med evangelisationen?
Visst det finns undantag. Visst händer det att människor i Sverige i dag kommer till tro och blir medlemmar i kyrkor. Vi läser om det i böcker och tidningar. Vi hör rapporter från kyrkor som vänt trenden och idag attraherar nya människor som inte kommer från en kristen bakgrund. Många av oss har också egna positiva erfarenheter av att många människor är sökare och har en stor öppenhet inför andliga frågor. Vi kan glädja oss åt allt detta.Men handen på hjärtat, är inte huvudtrenden i svensk kristenhet att väldigt få nya människor från icke kyrklig bakgrund kommer till tro och till våra kyrkor? De flesta samfund förlorar fortfarande medlemmar och cirka 80 procent (!) av de nya medlemmar som kommer är "rekryterade" ur de egna leden. Det vill säga det är människor som vuxit upp i en kristen familj eller inom kyrkans verksamhet. Inflödet av nya människor utan kristen bakgrund är försvinnande litet.
Varför?
Som vanligt finns det inga enkla svar och man kan se på denna fråga utifrån flera olika perspektiv.Teologiskt perspektiv
Utifrån ett teologiskt/bibliskt perspektiv kan man fundera på hur synden påverkar människans liv, vad andligt "motstånd" är, att det finns en kostnad med att överlåta sig till Kristus. Att komma till tro handlar om att "förlora" sitt liv, ge upp sin egoism och att förändra sin livsstil och det är aldrig enkelt eller bekvämt.
Sekularisering
Hur påverkas evangelisation och församlingsliv av att vi lever i ett sekulariserat, efterkristet samhälle? Ett samhälle där materialism, nyandlighet och många andra tankeströmningar påverkar människor. Sådana faktorer hämmar det personliga vittnesbördet genom våra liv.
Personligt vittnesbörd
Jag har valt att fokusera på en faktor som jag tror är en av den viktigaste (kanske den viktigaste) till att det går så trögt med evangelisationen i vårt land. Det personliga vardagsvittnesbördet har nästan dött ut i vår tid. Detta att enkelt och naturligt dela med sig av sin tro till dem som finns nära.
Vad är det då som hindrar oss att dela med oss av evangeliet till andra människor och att bygga relationer till människor utanför kyrkan? Erfarenheter från mitt eget liv och från hundratals församlingsprocesser som speglas i NFU-materialet kan sammanfattas i följande fyra punkter.
1. Jag har inte tid och ork att skapa djupa vänskapsrelationer till människor utanför kyrkan
En mycket tydlig orsak till att den personliga evangelisationen till stor del stannat av i Sverige beror helt enkelt på att många överlåtna och aktiva kristna blivit "instängda" i kyrkan.Det församlingsliv som skulle rusta oss att leva utanför kyrkan har ibland haft den motsatta effekten. I stället för att hjälpa oss att leva ett tjänande och utgivande liv i samhället, på arbetet, i skolan och i våra familjer har ibland församlingslivet hindrat oss från detta. Vi har blivit så insyltade i kyrkans interna verksamhet att vi inte har tid, kraft eller inspiration kvar att utveckla vänskapsrelationer med människor utanför församlingen.Men det handlar inte bara om att tid och kraft binds upp i verksamheten. En stor bov i dramat är att vi också har dragits in i det höghastighetsliv som så tydligt präglar vår tid. Det leder till ytlighet och trötthet också inom församlingen och i våra egna familjeliv. Samtalet om det viktiga i livet kräver alltid tid, närvaro och en förtroendefull relation. Det gäller inte bara "kristna" frågor.
Utmaningen som du och jag står inför är att prioritera om för att kunna leva i den rikedom som det innebär att dela livet och tron med människor som finns nära oss i vardagslivet. Den omprioriteringen kommer inte automatiskt eller enkelt. Det krävs medvetna beslut att prioritera människor och relationer före annat.
I de NFU-undersökningarna som gjorts i 53 församlingar under 2006 instämmer endast 6 procent helt i påståendet "Jag försöker medvetet fördjupa mina relationer till människor som ännu inte lärt känna Jesus". Ytterligare 30 procent av de svarande har valt svarsalternativet "i hög grad".
Vi vet att människors sökande mot en kristen tro i princip alltid sätts igång av två faktorer.
a) Svårigheter och livskriser
För många människor är det först när man förlorat sitt jobb, fått diagnosen cancer eller att äktenskapet spruckit som man är beredd att ompröva sin tro och sina grundläggande värderingar.
b) "Den ´smittande´ effekten av goda vänskapsrelationer
I min uppsats "Vägen till tro och vägen till församlingen" anger 13 av 15 personer som kommit till tro från en sekulariserad bakgrund att relationer med personliga kristna varit viktiga för deras väg till tro. Frågan är om du och jag har tid, ork, lust och vilja att finnas nära människor. För tid kommer det att ta. I vårt efterkristna samhälle är snabba omvändelser undantag. Flera undersökningar visar att det nästan alltid handlar om långvariga processer när människor utan kyrklig bakgrund söker sig fram till en personlig tro. Ofta över fem år från det att man blivit en aktiv sökare.
2. Min tro duger inte
Den här rubriken spänner över ett stort fält. Många kristna i dag känner sig mycket otrygga i sin tro. Många har förlorat det traditionella frikyrkliga språket som ofta gick ut på att proklamera de rätta sanningarna, förklara tron och ge de "kristna" svaren på människors frågor. Samtidigt är det många överlåtna kristna som inte har erövrat något nytt språk för sin tro. I detta vakuumtillstånd blir lösningen ofta att vara tyst och att ligga lågt.En orsak till att många tappat tron på att personlig evangelisation kan fungera är också att vi saknar förebilder. Det var så länge sedan vi såg det fungera i någons liv. Medvetet eller omedvetet har vi tappat tron på att det ska kunna fungera. På det här området bär svensk kristenhet på ett stort mentalt berg av missmod, sorg, och tvivel. Hur kan detta besegras?
Kanske handlar detta till stor del om att på nytt fylla orden frimodighet och andligt självförtroende med ett innehåll som är mer relevant och äkta för vår tid. Att vara frimodig med sin tro kan säkert fortfarande innebära att rakt på sak berätta om Jesus och uppmana människor till omvändelse om det sker på ett ärligt och äkta sätt. Paulus uppmaning att inte skämmas för evangelium gäller fortfarande (Rom 1:16). Men frimodighet kanske också handlar om att våga vara äkta och sårbar i samtalet om tron. Att erkänna att man inte har svar på alla frågor. Att dela med sig av sina tvivel och frågor kan också vara en kraftfull hjälp till andra att komma vidare i sitt sökande. Vi behöver alla växa i tilliten till att Gud är med oss i vår vardag och i vår brist. Gud både kan och vill använda vanliga bristfälliga människors tro och erfarenhet för att visa sin kärlek och kraft. Våga tro att du också är ett Guds redskap i detta.
3. Vart ska jag ta med mina sökande vänner?
Evangelisation och relationsbyggande handlar inte bara om vad jag personligen kan få betyda i de relationer jag har. Att förmedla kristen tro har också med hela Kristi kropp, församlingen, att göra. En orsak till att personlig evangelisation haltar är ofta att församlingens kollektiva vittnesbörd om Kristus inte stödjer individens vittnesbörd. Tanken med församlingens gemensamma liv och verksamhet är ju att det ska ge draghjälp åt individens vardagsvittnesbörd. Församlingens kollektiva vittnesbörd i världen innehåller de pusselbitar av evangeliet som jag som individ saknar.Låt mig få förklara. Jag möter ständigt kristna som brinner för uppgiften att dela med sig av sin tro och de gör det i sitt vardagsliv. Efter ett tag dyker behovet av att föra sina sökande vänner vidare in i något sammanhang där de kan få möta andra troende och få se evangeliet leva på ett relevant sätt i församlingsliv. Men då stoppas ofta processen upp. Varför? Därför att allt för många församlingar saknar mötesplatser för människor som inte är kyrkvana. Jo, jag vet att utvecklingen går åt rätt håll på detta område. Allt fler församlingar bjuder in till Alphakuser, sökargudstjänster, temakvällar, kvinnofrukostar med mera, och det är bra.
Trots det så är min erfarenhet från möten med olika typer av församlingar de senaste åren att många fortfarande har ett allt för inåtvänt perspektiv och ett ganska slutet relationsmönster. Många lyckas nu skapa program och aktiviteter i kyrkan som är meningsfulla och relevanta för sökande människor. Men tyvärr är inte det samma sak som att människor också får möjlighet att ta nästa steg och på ett djupare plan börja dela gemenskap och ett andligt liv med den "gamla" kärngruppen i församlingen.
När vi läser om de första församlingarna i Nya testamentet ser vi ganska klart att de inte ägnade sig åt speciella evangeliserande aktiviteter. Nej, hela församlingen som grupp utgjorde en evangeliserande miljö. En miljö där Ordet, bönen och Andens kraft på ett naturligt sätt vävdes in i den vardagliga måltiden och det vardagliga samtalet. På det här området finns också stora utmaningar för församlingar. I NFU undersökningen kan man se en av kyrkans största kriser. Nämligen att många troende är med i församlingar som man själv inte tror på! Det syns bland anat i en av enkätens påståenden: "Jag tar gärna med mig vänner, kollegor och släktingar som ännu inte lärt känna Jesus, till församlingen". Bara 5 procent av de mest aktiva i församlingen instämmer helt i det påståendet! Ytterligare 17 procent instämmer i hög grad. Det anmärkningsvärda med dessa siffror är att de ofta är låga även i församlingar med hög kvalitet och där den aktiva gruppen själva trivs väldigt bra med sin församling.
Återigen, har vi byggt en för inåtvänd kultur i församlingen? En starkt hämmade faktor för personlig evangelisation och relationsbyggande med sökande människor verkar alltså vara att det inte finns trovärdiga miljöer som kan fungera som växtplatser för nya människor. Många aktiva kristna som bär på en längtan att föra sina vänner närmare Gud bromsas av att de inte känner att deras församlingar kommer att hålla för mötet med deras icke troende vänner.
4. Det är inte tillräckligt angeläget
Förr pratade man om att ha nöd för människors frälsning. Bakom det låg övertygelsen att det viktigaste och det bästa vi människor kan göra för våra medmänniskor är att dela med oss av evangeliet och visa vägen till Gud. Hur ser det ut för dig och mig? Hur viktig är tron för oss? Hur angeläget känns det att få dela med sig av tron till andra? Det är närgånga och viktiga frågor som utmanar.Evangelisation handlar inte i första hand om att lära sig metoder och teknik utan att själv vara så berörd av Herren att tryck inifrån uppstår. Petrus och de andra apostlarna utsattes för hot och förföljelser för att de skulle ge upp vittnesbördet om Jesus. Men det lyckades inte, "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört", blev deras svar (Apg 4:20). Kanske är den största utmaningen för svensk kristenhet inte att komma på nya knep för hur vi ska kommunicera evangelium utan att själva på nytt överlåta oss till den Herre som kallat oss till tjänst. Om tron på Jesus Kristus inte är så viktig för mig, hur ska den då kunna bli viktig för andra i min närhet. Hur kan då min relation till Jesus bli mer angelägen för mig själv? Bara du vet vad som kan vara viktigt för dig.
För mig handlar det om att börja med en suck till Gud där jag får bekänna min ljumhet och brist på överlåtelse om och om igen. Det handlar om att fördjupa min relation till andra kristna som kan hjälpa mig in i Ordet och bönen så att min egen Gudsrelation kan växa. Det handlar inte bara om en resa inåt. Jag vet också att det är i mötet med sökande människor som jag växer. Att dela tron med andra är inte något som bara är jobbigt eller svårt. Jag vet att det också berikar mitt liv. Jesus sa: "ge så ska ni få". Det är i en växelverkan mellan att ta emot och att ge ut som jag växer. Men det är mitt ansvar att se till att resan både inåt och uppåt mot Gud och resan utåt mot mina medmänniskor blir av.
Kanske vill du be med i min bön:
Herre fyll mig igen med ditt liv.
För mig till ett liv där jag själv får genomskåda, stress, materialism och ytlighet som så mycket stjäl min tid, kraft och engagemang.
Låt mig i stället få se Din rikedom, nåd och evighetsallvaret i din närhet.
Herre föröka min frimodighet och glädje och gör mig villig att dela med mig av dina rikedomar till dem som finns nära mig.
Amen
Det är värt att satsa på att utveckla församlingen
Många önskar att församlingen skulle vara en fredad zon som slipper den förändrings - och utvecklingshysteri som finns över allt? Somliga har nog av omorganisation, utvärdering och målsättning på sina arbetsplatser. Andra längtar efter en genomtänkt plan som kan hjälpa dem upp ur de hjulspår som församlingen fastnat i. Frågorna omkring förändring och utveckling av församlingen väcker många reaktioner. Det finns både teologiska och praktiska skäl till varför det lönar sig att satsa tid och kraft på ett målmedvetet och långsiktig arbeta med att utveckla församlingen.
Församlingen är unik
Det viktigaste skälet att engagera sig i församlingen och satsa på att utveckla den finns i Bibeln. Allt för ofta har församlingstillväxt reducerats till olika metoder och knep som hämtas från företagsvärlden. Det resulterar ibland i en övertro på ytliga och organisatoriska förändringar. Många av dessa redskap kan mycket väl vara till nytta i församlingslivet men det är allvarligt då de används som om de vore lösningen på församlingens problem. Eller att man inte inser att församlingen är något annorlunda än ett företag och något mer än en mänsklig idé och organisation. I Nya testamentet ser man att Gud vill rädda världen och församlingen är Guds verktyg för detta. Församlingen är Kristi kropp, Guds tempel, Guds boning, Guds hushåll, Guds familj, Guds bygge, Guds åker, Kristi brud... för att bara nämna några exempel. ( Ef 3:10, 1 Kor 12:27, Rom 12:3-5, Ef 1:22-23, 1 Petr 2:5, Ef 2:20-22, 1 Kor 3:16-17, 1 Tim 3:15, 1 Kor 3:5-13, Ef 5:27-33, 2 Kor 11:2, Upp 19:7).
Ytligt sett liknar den vilken organisation som helst med en styrelse, en byggnad, en kassa och ett program. Men den kristna församlingen har en djupdimension som inte finns någon annanstans i samhället. Gud ser det fantastiska i de församlingar som vi ofta upplever bristfälliga och ytliga. Gudsnärvaron finns i scoutgrupper, vid kyrkkaffet, i planeringskommittéer, på innebandyn, i gudstjänster och bibelstudiegrupper. Vågar vi lita på det?
Det här innebär att församlingen är unik. Trots mänskliga brister är den enligt Guds ord en gemenskap som uppenbarar Guds evangelium. Församlingsutveckling handlar djupast sett om att vila i detta faktum och lita på Gud. Det kan låta självklart men i mitt arbete som handledare och mentor möter jag ofta människor som krampaktigt undrar vad de ska göra för att få sin församling att växa. Enligt Nya testamentet är egentligen svaret: Ingenting. Det betyder givetvis inte att man ska vara passiv eller utan initiativ men att ett församlingsliv aldrig kan presteras. Det växer fram som en naturlig konsekvens av att Kristus är församlingens huvud, centrum och grund (Ef 4:16, 1 Kor 3:11, Matt 16:18). Den avgörande frågan är alltså var fokus ligger i församlingen och var källan till kraft finns.
I många församlingar har hoppet om en bättre framtid ofta glidit bort ifrån Herren själv till mänskliga resurser. "Om vi bara var lite yngre, om vi bara var några fler, om vi bara hade råd att anställa en ungdomspastor" osv. Sådant kan vara viktigt men hoppet måste alltid vara att Herren är större än alla våra begränsningar.
Svensk kristenhets största behov är inte mer pengar, fler anställda eller bättre metoder - utan en återupptäckt av evangelium och en fördjupad syn på församlingens identitet. Det är grunden för all annan utveckling. Det är i den upptäckten som en djup motivation för församlingsengagemang kan få näring. Det är evangeliet som är Guds kraft till frälsning (Rom 1:16). Församlingens egentliga kallelse är att följa Jesus (Matt 4:19). Det är i den efterföljelsen vi som individer och som församling formas till människofiskare.
Församlingslivet utmanar radikalt vår tids individualism
Paulus säger i Ef 3:18 "så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek". Jesus talar i liknande ordalag i Matt 18:20 "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Texterna pekar på att det finns en sida av Gud och av evangeliet som människan inte kan komma åt på egen hand. Det förutsätter en kollektiv dimension där man delar gemenskap och tro. Detta verkar vara församlingens unika erbjudande till världen, att vara en gemenskap där man kan möta Gud tillsammans med andra. Det är en utmaning till de tusentals svenskar som tror på Gud men utövar sin tro på egen hand och till alla som finns med i församlingen men tvekar att satsa på en djupare överlåtelse till trossyskonen.Församlingen är en plats där man möts omkring Ordet, bönen och gemenskapen och där dopet och nattvarden på särskilt sätt binder samman människor, en plats där gränser mellan människor raderats ut (Ef 2:11- 22, Gal3:26-29). En gemenskap där kvinnor och män, rika och fattiga, högutbildade och lågutbildade, unga och gamla, människor från olika socialgrupper och nationaliteter kan mötas på lika nivå med Jesus Kristus som ett gemensamt centrum. Det är både en möjlighet och en utmaning i vår splittrade värld.
Att må dåligt kan vara en bra början till förändring
Det finns också många praktiska behov som motiverar och driver på en utvecklingsprocess. De undersökningar som gjorts genom Naturlig Församlingsutveckling i drygt 360 församlingar visar på tre grundläggande behov som finns i många församlingar.1. Luften har gått ur
Ett grundproblem i många församlingar är att den aktiva kärnan, av olika anledningar har tappat sugen. Verksamheten bärs ofta upp av en för liten grupp som är trött och sliten.Här är utmaningen att församlingen måste bli mer meningsfull för dem som redan finns där. Den pinsamt enkla principen är att om något inte är positivt, bra eller meningsfullt för mig, så kommer jag inte att rekommendera det för någon annan. Det finns samband mellan församlingens förmåga att nå ut och hur den kärngrupp som redan finns i församlingen upplever situationen. För att komma vidare gäller det att våga se situationen som den är och göra något för att bryta det negativa mönstret. Ett krismedvetande kan bli en kraft till förändring och utveckling. Att må dåligt kan vara en bra början på något nytt. Jag har själv sett motivation, glädje och stolthet komma tillbaka när människor stannat upp och ifrågasatt sin situation. Det händer när styrelsen inte längre bara tar kraft utan också ger kraft eftersom man börjat dela livet och bönen med varandra. Det händer när smågrupper blir oaser där man törs lägga av sin präktighet och dela misslyckanden och svaghet med varandra.
Det är vanligt att drygt hälften av alla som finns med i en frikyrkas medlemsförteckning inte är aktiva i församlingen. Det finns många olika orsaker till det. För några kan det vara en sund reaktion mot ett ytligt och aktivistiskt församlingsliv. För andra upplevs församlingen helt enkelt inte tillräckligt meningsfull. Det gäller kanske speciellt småbarnsfamiljer och människor mitt i livet som redan har en tung uppgift med att få yrkesliv, familjeliv och fritidsaktiviteter att gå ihop. Om församlingen i det läget blir ytterligare en börda i stället för att ge kraft så väljer de ofta att dra sig undan. Det gäller också ofta tonåringar och unga vuxna. Statistik visar att bara ungefär hälften av de barn som växer upp i frikyrkan väljer att själva bli medlemmar och aktiva i församlingslivet (Gustafsson, 1997 s.75-76). Detta faktum borde vara en starkt pådrivande motivation för att skapa nya typer av församlingar.
Att göra församlingen mer meningsfull för den aktiva kärnan handlar inte bara om att trötta medlemmar ska få vila. Från NFU-undersökningarna vet vi att en viktig trivselfaktor är att ha en meningsfull och utmanande uppgift. Endast 27 procent av de aktiva i de undersökta församlingarna instämmer helt eller i hög grad i påståendet: "Jag känner att min uppgift i församlingen är en stor utmaning för mig".
2. Det kommer inga nya människor till församlingen
Det andra stora grundproblemet i många kyrkor är att livet stagnerar och sakta tynar bort eftersom för få eller inga nya människor kommer till församlingen. I många mindre församlingar är denna fråga akut. Om inget radikalt sker inom de närmaste 5-10 åren så kommer ett stort antal församlingar att läggas ner. Detta faktum kan leda till sorg, kramp, flykt eller passivitet. Men det kan också leda till ett sunt krismedvetande som ger kraft till förändring.
"Det är nya människor som kommer att återföra evangelium till församlingen", har Harry Månsus sagt. Jag tror han har rätt. Vad som beslutas i styrelsen, vad som skrivs som mål, vad som förändras i den interna organisationen är ofta viktigt men den starkaste förändringskraften finns nästan alltid i mötet med nya människor. Genom det vitaliseras och utmanas församlingens tro och liv. I kyrkan undervisas det ofta om att Gud är god och kärleksfull. Det talas om att Gud kan göra under och förvandla människor. Men det är först när man ser det hända som teori blir verklighet.
Men att öppna församlingen för nya människor kan vara lättare sagt än gjort. De flesta frikyrkoförsamlingar har ett inåtvänt mönster som är djupt rotat. NFU-materialet som bygger på drygt 9000 personers enkätsvar visar att bara 12 procent av de aktiva instämmer helt eller i hög grad i påståendet: "Jag tar gärna med vänner, kollegor och släktingar som ännu inte bekänner Jesus till församlingen". Det visar tyvärr att många kristna är med i församlingar som de själva inte riktigt tror på. Det mest anmärkningsvärda är att dessa siffror är låga även i förhållandevis framgångsrika församlingar. Det finns alltså ett tydligt stråk av inåtvändhet i den kristna församlingen, kanske särskilt i den frikyrkliga kulturen, som måste utmanas.
I vissa avseenden har många församlingar lyckats bryta isoleringen mot samhället. Många kyrkor lyckas nu ganska bra med att samla folk i olika typer av verksamhet. Man har ett stort kontaktnät och ibland en verksamhet som berör 100 tals personer varje vecka. Syftet med denna verksamhet är inte alltid, och ska inte alltid, vara att leda till personlig omvändelse. Diakoni, samhällsansvar, omsorg och tjänande har alltid ett värde i sig. Trots det menar jag att det någonstans i verksamheten finns ett "systemfel" när ingen eller ytterst få från den stora gruppen "kontakter" hittar in i församlingens kärna för att där dela personlig tro och gemenskap. Det är uppenbart att det är något som skaver när dessa två världar möts. Många församlingar har tagit första steget för att nå ut i samhället men de flesta måste ännu hitta ett språk och en form för omvändelse, tro och medlemskap.
Att möta nya människor har också ett pris. I 1 Kor 9:20-23 ser vi att Paulus var beredd att offra något av sin egen trygghet och identitet för att möta människor på deras planhalva. Paulus valde att bli som en hedning för hedningarna, en jude för judarna och att göra allt för evangeliets skull. Vilka zoner av bekvämlighet måste du och din församling lämna för att öppna för nya människor? Hur ska församlingen se ut för att du ska vilja bjuda med dig dina vänner som inte kommer från en kristen bakgrund. Det är värt det lilla offer det kan kosta. När vi ger ut så får vi också mycket tillbaka. De första lärjungarna satt instängda bakom låsta dörrar, rädda och missmodiga. Guds svar i den situationen var att ge dem helig Ande i ett rikt mått - inte för att skapa en mysig atomsfär i församlingen utan för att ge kraft och glädje för missionsuppdraget. Så är det fortfarande.
3. Svensk kristenhet behöver redskap och en strategi
Det tredje grundproblemet i många kyrkor är helt enkelt att man saknar kunskap, redskap och en långsiktig strategi för församlingens utveckling.Många goda och inspirerande visioner och idéer rinner ut i sanden därför att det saknas kunskap att omvandla dem till handling. Jesus talar om detta fenomen i liknelsen om vinet och vinsäckarna (Matt 9:17). Vinet är bilden för det levande och dynamiska evangeliet. Vinsäckarna för strukturer och former som ska bära evangeliet. Jesus betonar att dessa två måste samverka. Det tragiska är att gott vin rinner ut till ingen nytta när det saknas vinsäckar som kan bära det nya som Gud gör. Ibland ser vi det omvända, desperata försök att i mänsklig kraft organisera och strukturera fram liv, alltså vinsäckar utan vin.
Förnyelse i församlingen innehåller alltid en gudomlig och en mänsklig sida. Båda behövs.
Många har svårt för att få med båda aspekterna i sitt utvecklingsarbete. Somliga ber, sjunger lovsånger, människor får personliga möten med Gud, men de saknar strukturer för att bygga gemenskap mellan människor. Dessa församlingar växer inte. Andra har verksamhetsplanering som fungerar och städgrupperna är välorganiserade. Men det mesta är tråkigt och andefattigt. De församlingarna växer inte heller.
Redskap och strategi för församlingsutveckling kan se väldigt olika ut beroende på församlingens behov och teologi. Men erfarenheten visar att två beståndsdelar nästan alltid är nödvändiga.
För det första en genomtänkt plan för processen. Utvärderingar från församlingar som deltar i Naturlig församlingsutveckling och liknande utvecklingsprogram visar att dessa program ofta varit till stor hjälp just därför att de ger stabilitet, tydlighet och uthållighet för arbetet.
För det andra att församlingen kan enas omkring en gemensam vision. Pastorn i Willow Creek Community Church i USA, Bill Hybels har sagt: "En vision är en bild av framtiden som skapar passion". En vision, född av Gud och förankrad i gemenskapen, blir en stark motor som skapar enhet, motivation och riktning för en utvecklingsprocess. Den skapar också mening och innehåll i detaljer och rutinsysslor. Det är betydligt roligare att städa kyrkan om man kan förstå att den uppgiften är en viktig pusselbit på ett djupare plan, för att förverkliga visionen.
En vision ska djupast sett alltid beskriva Guds tanke och uppdrag med församlingen. De åtta kvalitativa särdrag som är grunden för NFU - materialet, är ett exempel på hur Nya testamentets tankar omkring församlingsliv kan sammanfattas. Den visionen ger idag drivkraft och en långsiktig strategi för flera hundra församlingar i Sverige.
Visionen är att forma
· ett ledarskap som stödjer, delegerar och utrustar människor för tjänst,
· en verksamhet som bärs av människors gåvor och förmågor,
· tro och andlighet som är äkta, hängiven och varm,
· strukturer och organisation som är funktionella och effektiva,
· gudstjänster som är inspirerande och relevanta,
· smågrupper som är livsnära,
· evangelisation och diakoni som är lyssnande och behovsorienterad,
· relationer som är kärleksfulla.
Församlingsväxt är i grund och botten alltid Guds verk. Det är bara Gud som kan ge växt ( 1 Kor 3:6 ). Men församlingsväxt är också beroende av hårt arbete och en medveten strategi.
Jesus talar om detta i liknelsen om den växande sådden (Mark 4:26-29). För att det ska bli en rik skörd måste bonden ta ansvar för sin del av arbetet. Bonden kan genom sitt arbete med att planera, organisera, rensa ogräs, vattna, gödsla osv. skapa förutsättningar för liv. Men bonden är i sin tur helt beroende av att Gud lagt ner växtkraft i skapelsen.
Text: Klas Eriksson
Missionssekreterare
Svenska Baptistsamfundet
Åtta nycklar till församlingsutveckling
Många bär på en dröm om att den kristna församlingen i Sverige på ett tydligare sätt ska gestalta Guds kärlek och kraft. Men drömmar blir inte verklighet utan konkreta steg. Så är det också med drömmen om församlingen. Det som gör NFU till ett långsiktigt och effektivt redskap är just att det är praktiskt inriktat på att utveckla de mest grundläggande och viktiga områdena i församlingen. Dessa områden är inga udda nymodigheter utan områden som vi känner igen från nya testamentet och i kyrkohistorien. Dessa områden är också bekräftade genom forskning omkring församlingsutveckling.
Utrustande ledarskap
Ledarskap i vårt samhälle förknippas ofta med negativa ord som makt och kontroll. Media översvämmas ständigt av historier om ledare som myglar och som har en gräddfil till ekonomiska fördelar. Jesus fastslår en gång för alla att ledarskap i Guds rike är något helt annat. "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och dem som har makten låter sig kallas folkets välgörare. Men med er är det annorlunda" (Luk 22: 25-26). Det annorlunda är att ledarskap, sett i ljuset av Jesu liv, framför allt handlar om tjänande. En nyckel till församlingsutveckling handlar om att identifiera och uppmuntra ett gott ledarskap. Ledarskap handlar bland annat om förmågan att kombinera initiativförmåga, visionärt ledarskap, mod att leda med en ödmjuk och tjänande inställning. Forskning bl.a. inom NFU har visat att det man kallar utrustande ledarstil bäst befrämjar växt och utveckling i församlingen. Det handlar om ledare som ser människor, är inlyssnande, bygger team och prestigelöst fokuserar på att utrusta människor så att var och en kan slå ut i blom och komma in i den funktion man är kallad till.
Gåvobaserad verksamhet
Den andra nyckeln till församlingsutveckling handlar om hur verksamheten i församlingen ska utvecklas för att fungera på ett bra sätt. Församlingsliv kan ibland kännas som en tung verksamhetsapparat som ska dras runt av en allt för liten grupp anställda (om man har någon) och frivilligarbetare. Många församlingar undrar - vilken typ av verksamhet ska vi satsa på för att vara en attraktiv och väl fungerande församling och hur kan vi uppmuntra fler att vara med och ta ansvar för verksamheten? Paulus svar i Nya testamentet är bland annat att alla i församlingen ska få möjlighet att upptäcka sina gåvor och tjäna utifrån de förutsättningar man har ( t.ex. Rom 12:3-8, Ef 4:16). Grundtanken är att församlingens verksamhet "föds" ur de människor som finns i gemenskapen. Gåvoupptäckande brukar detta ibland kallas. Det vill säga att församlingen mer och mer blir en miljö där man kan bekräfta och uppmuntra varandras starka sidor och skapa förutsättningar så att var och en kan få bidra till församlingens liv på det sätt man passar bäst för. Grunden för kristen tro är det man ibland kallar inkarnation (förkroppsligande). Så är det också i församlingens liv. När tro, teorier och kärlek blir till praktisk tjänade i och genom människor då växer församlingen.
Hängiven andlighet
Församlingen är skapad av Gud. Den är ingen mänsklig organisation eller idé. Det betyder att växtkraften i församlingen djupast sett inte handlar om mänskliga resurser. I en växande församling kan pengar, anställda, fina lokaler, professionella program osv. ofta vara viktiga ingredienser. Men bakom allt detta måste Guds Ande och kraft vara motorn och motivationen annars blir församlingslivet tomt. Församlingen blir en växande och attraktiv gemenskap när Jesus Kristus är centrum i församlingen och alla medlemmarna växer och mognar i sin tro (t.ex. Kol 1:28-29). När andligheten i församlingen kännetecknas av hängivenhet, äkthet, värme, djup, mognad och personligt engagemang så finns förutsättningar för församlingsutveckling på alla plan. Funktionella strukturer
Att tala om församlingsliv i termer av mål, vision och organisation kanske kan låta företagsmässigt och torrt. Men Jesus visar tydligt att andligt liv och struktur alltid måste gå hand i hand. Jesus talar t.ex. om att vinet, som är en bild för Anden och det dynamiska evangeliet, måste slås i vinsäckar, annars blir det inte till nytta (Matt 9:17). En viktig pusselbit i församlingsutveckling handlar om att skapa struktur och organisation som kan bära liv och ge liv. Grundfrågan i en sådan process är om den organisation och struktur som församlingen har är funktionell och effektiv. Det handlar om att ledarskap och organisation ska formas på ett sådant sätt att de är funktionella utifrån församlingens storlek, verksamhet och mål.En grundförutsättning för rätt sorts organisation är att församlingen hålls samman av en gemensam vision. Ett stort antal församlingar i Sverige har under de senaste åren fått ny energi genom att utvärdera vad man gör i församlingen och på djupet tänka igenom och formulera varför man finns till som församling och vad man vill förverkliga långsiktigt och kortsiktigt. Tydliga mål och en fungerande organisation skapar enhet, fokusering och kraft i församlingslivet. Inspirerande gudstjänster
Att mötas till Gudstjänst är och kommer alltid att vara ett signum för den Kristna församlingen. I de flesta församlingar är gudstjänsten den vanligaste mötesplatsen för dem som är med i kyrkan men den är också ofta församlingens tydligaste ansikte utåt. Vad som händer i gudstjänsten och hur den upplevs av människor som kommer dit är ofta avgörande för hela församlingens utveckling. Den femte nyckeln för att utvecklas som församling är att skapa Gudstjänster som är inspirerande och berörande. En viktig utvecklingsprocess i varje församling är att hitta ett andligt språk och uttrycksformer som lyfter fram det heliga i Gudsmötet och samtidigt upplevs som relevant för nutidsmänniskans vardagssituation. Livsnära smågrupper
Växande församlingar i alla tider har kännetecknats av att man möts i mindre grupper. Det är i den lilla gruppen som människans grundläggande behov kan mötas på ett särskilt bra sätt. Att bli sedd, att få del av vänskap, omsorg och bön men också möjlighet att få ge till andra är avgörande för om församlingslivet ska upplevas som meningsfullt och relevant. Forskning omkring den lilla gruppens betydelse visar att det finns en speciell typ av smågrupp som på ett särskilt sätt är viktig för församlingens utveckling. Det är grupper som är livsnära. Dvs. grupper där hela människans livssituation ryms. Grupper där man är vänner med varandra, där det finns en tydlig koppling till medlemmarnas vardagliga liv, där det andliga livet kan växa och inte minst en grupp som är öppen för att ta emot nya människor. Behovsorienterad evangelisation
Ett tydligt kännetecken på en hälsosam församling är att nya människor kommer till tro och ansluter sig till församlingen. Alla församlingar lever med utmaningen att forma sitt liv och sin verksamhet på ett sådant sätt att det är trovärdigt mot evangeliet och samtidigt relevant för icke kyrkvana människor. Evangelisation i vår tid handlar i hög grad om att alla medlemmarna tränas och uppmuntras till att i sitt vardagsliv dela med sig av sin tro i ord och handling på ett äkta och kärleksfullt sätt. Församlingens gemensamma evangelisation handlar om att skapa mötesplatser i församlingen dit det är enkelt för människor utan kristen bakgrund att komma. Grunden för all evangelisation är personliga relationer som kännetecknas av ömsesidighet, lyssnande, respekt, vänskap och kärlek. Livets vittnesbörd (diakoni, omsorg) måste gå hand i hand med Orden som förkunnas. När ord och handlingar båda talar kärlekens språk kan människor se och ta emot en kärleksfull Gud.Kärleksfulla relationer
En församling är inte i första hand byggnader, aktiviteter och verksamheter. En församling är människor och relationer med Guds kärlek i centrum. När livet i den första församlingen beskrivs handlar det om människor som möts med sina behov och möjligheter. Att utvecklas som församling handlar till stor del om att utveckla relationerna i församlingen. För detta finns inga enkla knep och färdiga program. Det kan handla om att mer målmedvetet bjuda hem varandra, arbeta med själavård, smågrupper, konfliktlösning, tjäna varandra och jobba praktiskt/diakonalt tillsammans. I detta ligger en stor utmaning och möjligheten "Guds kärlek som har ingjutits i våra hjärtan" (Rom 5: 5). När kärleken växer i relationerna så växer församlingen.
Klas Eriksson, NFU-samordnare
